Hundpromenad och glassdiet
Jag har mått toppen de senaste dagarna och orkat vara uppe mer samt att rehabträningen går som en dans. Har kört det två gånger om dagen samt töjt lite rumpmuskler, riktigt skönt. Idag smet jag ut när mamma åkte in till stan och handla. Känner mig som en busig tonåring igen men jag visste att hon skulle försöka sätta stopp för min plan om hon visste nåt. Hon blir så orolig och det är av kärlek och välmening, jag förstår det. Jag pälsade på mig ytterjackan, tjocka vinterstövlarna och tog med mig en gåstav. För att höja graden av säkerhet något så tog jag bort gummipluppen längst ner på staven så endast metallpinnen stack fram. Då känner jag om det är isfläckar tänker jag. För att utmana ödet lite mer och få lite extra spänning i tillvaron bestämde jag mig för att ta med hundarna. En 32 kilos och en 18,5 kilos amstaff varav den ene är mer än lovligt galen, den lilla. För att slippa få armarna dragna ur led bestämmer jag mig för att ha lill-jycken (Hera) lös och den stora Cesar i koppel. Cesar förstår nämligen att han heter Cesar även fast det är snö och hur kul som helst ute vilket det lilla yrvädret inte fattar än. Hon kan liksom inte hejda sina implulser och påminner mer om Lassie på speed än något annat. Hon är bara 5 månader så jag kan ha förståelse för hennes bravader men ibland undrar jag om det bara pågår en enda lång pauston mellan öronen på henne.
Vadå, skulle inte jag vara smart..
Japp, väl ute drog Hera iväg som ett skållat troll och jag och Cesar och staven gick i makligt tempo och jag kände mig noga för. Cesar var imponerande, vilken kille! Han höll kontakt med mig hela tiden och läste av mig. Så fort jag sa; nej vänta eller stanna så väntade han in mig. När den andra illbattingen kom farandes och försökte få igång Cesar och leka satte han sig ned på rumpan och ignorerade henne. Han fattade att matte var konstig och att det inte var läge för att fara iväg. Jag blev alldeles rörd faktiskt. Klokare hund får man leta efter. Han tar det så försiktigt med mig och lägger sig alltid en bit ifrån mig i sängen. Det blev ju ingen långpromenad utan vi gick på vägen runt vårat och grannens hus en bit upp i skogen och tillbaka. Det var en befrielse att känna vinden fläkta i ansiktet, höra fåglarna och ljudet från den smältande snön som droppade ner från träden.
Skönt att komma in till mattes säng.
Fina, kloka, underbara Cesar! Så mycket kärlek. 💕
Idag var jag ovanligt hungrig vid lunchen för så mycket som jag rört mig idag har jag nog inte gjort på minst ett par månader. Mamma hade stekt rimmat sidfläsk med potatis och löksås. Snacka om att jag blir bortskämd, jag bara njuter av tillvaron trots en del smärta. Det är ju lättare att stå ut när man har full service. Nu kan man verkligen uppskatta det på ett annat sätt som vuxen. Jag ställde mig på vågen idag och fick en smärre chock för jag har gått ned fyra kilo sen jag vägde mig innan operationen för en månad sen. Jag har varit sängliggandes större delen av dagarna och ätit glass (sias gräddkola, gudomligt god och beroendeframkallande) samt några påsar dumlekrisp (eller vad de nu heter) i veckan. Där mina vänner, har ni dieten till beach 2018! Skämt å sido så är det väl mest muskler jag tappat och ärligt talat så har jag inget behov att gå ned medvetet i vikt. Jag har slutat jaga kilon och blivit sams med min mage och mina kärlekshandtag. Det går åt så mycket onödig energi på att aldrig vara nöjd med sig själv så jag slutade med det. För när jag vägde 10 kilo mindre så var jag inte nöjd med det ändå och såg mig inte som fin. Nu stör det mig inte alls längre. Jag tycker om mig som jag är och har en underbar man som bryr sig föga om några extra kilon hit eller dit. Det är ju bättre att vara glad och nöjd, eller hur? Man ska vara snäll mot sig själv!
Mannen som älskar mig precis som jag är 💕
