Fru B i vardagen

Nu ligger jag här i min säng och imorgon är det hela 4 veckor sedan jag opererade mig. Jag tycker inte det har hänt någonting med mig men det har det naturligtvis men i mindre skala än vad jag själv önskar. Jag är starkare, går snabbare, sköter magen bättre, kramperna är mindre smärtsamma, ärret är snyggt och kliar inte och jag kan gå ut och ta frisk luft. Det är små saker men det gäller att se dem och ta dem till sig.

Idag när jag vaknade kände jag mig ovanligt snabb och stark i steget. Efter min morgontoalett passade jag på att göra mina rehab-övningar och sa sedan god morgon åt hundarna, mamma och lillasyster. Sen, hör och häpna, gick jag in och la mig i sängen igen. Jag bäddar iordning så jag ligger ovanpå täcket för jag måste göra skillnad på natt och dag på något sätt. Det här är stort för mig, jag är stark idag, känner att jag har lite, lite kraft men istället för att gå ut eller sätta mig i soffan eller hitta på något annat att slösa min energi på så sparar jag den och lägger mig istället. Woohoo, en applåd för mig va?

Jag är en person full av liv och energi som har svårt att koppla av, det liksom bara bubblar och spritter i mig. Därför är det extra svårt att vara stilla men jag har blivit bättre med åren på att hantera det. De här dagarna jag har varit hemma har jag verkligen hunnit tänka, vem är jag, vad tycker jag är roligt, vad vill jag egentligen med livet, vad gör mig glad osv.. Det är inte ofta man sitter och funderar så grundligt över livets frågor i alla fall brukar inte jag göra det. Det är som någon har dragit i livets nödbroms och alla mina tankar och känslor har blivit synliga för mig. Jag har sprungit ifrån mig själv i många år inser jag nu. Här om dagen bara vällde alla känslor över mig. Jag är person som har svårt till tårar och ofta bara kör på men något hände. Det kanske är morfinet som spökar med min hjärna eller så är det känslor som kommit ifatt mig nu när jag har tiden. Hur som helst så grät jag, som ett barn, det gick inte att sluta och jag vet inte varför jag grät men det bara vällde fram i timmar. Ända sedan barnsben har jag nog varit lite rädd att visa mig ledsen och gått undan när jag gråtit. Det var så befriande att bara få släppa på proppen och gråta, inget hände, det var inte farligt, jag dog inte, jag grät. Det är ju en känsla lik väl som om man är glad eller arg  så jag förstår inte varför det är så läskigt att vara ledsen. Jag var helt slut efter urladdningen och somnade som ett barn efteråt.

Likväl som jag kände mig ledsen häromdagen känner jag också en enorm glädje för allt jag har i mitt liv och jag är oerhört lyckligt lottad som har så fina människor omkring mig. Jag är så stolt över min familj även om den är lite utspridd och udda. Hade den inte sett ut så är jag övertygad om att jag inte varit den jag är idag.Vi har verkligen kommit varandra nära nu och det är jag så glad för. Jag vill tillägga att dessa relationer jag beskriver nedan inte alltid varit så bra som de är idag och det är det som gör mig lycklig, jag känner att jag har en familj vilket alltid varit en dröm för mig. Tänk att det skulle ta 41 år och en ryggoperation för att känna så.

Min mamma, en ängel på jorden så skulle jag vilja beskriva henne. Hon har fantastiska sidor och är som en blandning av en ängel och hustomte. Hon donar och pysslar med hemmet, bakar och lagar mat och pysslar om mig nu när jag är skruttig. Hon är ödmjuk och empatisk och mina barn avgudar henne. Det är tur vi har mormor brukar de säga och ja, det är verkligen tur. Du är fantastisk mamma och vi älskar dig!

Pappa och jag har haft många turer och inte alltid varit överens. Jag är väldigt lik min pappa i sättet har jag märkt nu på äldre dar. Vi är båda envisa och är intresserade av liknande saker. Mobiltelefoner, datorer och teknikprylar går vi igång på båda två och vi är som tjuriga tvååringar som "kan själv" när någon vill hjälpa till. Min pappa är fantastisk, kreativ, teknisk och har byggt alltifrån modellflygplan, klockradio till en egen joy-stick till vår commodore 64. Han var nog en dåligt förlorare som skyllde på handkontrollen så då byggde han en egen. Om det gav bättre spellycka låter jag dock vara osagt. Pappa är också en fantastisk kock som lagar den bästa av husmanskost som vi båda älskar och kräftor men det ska vara eget spad såklart och helst egenfiskade. Mitt svampintresse härstammar från pappa för mamma ser inte en svamp i skogen även om hon står mitt i ett hav av kantareller.

Min storasyster är min tvillingsjäl. Ibland behöver vi inte ens prata med varandra utan vet vad den andre tänker. Det är oerhört praktiskt när man är i samma lag och spelar tillexempel "med andra ord". Ingen annan skulle kunna begripa vad det är vi menar för ord men oavsett korkad förklaring så tar vi det varenda gång. Som ett roligt exempel på det så drog en av oss ett kort som det stod Calcutta på. Meningen är ju att den andre ska förklara ordet utan att säga ursprungsordet. Vet inte om det var hon eller jag men jag tror jag får ta på mig den förklaringen: "Indisk mutta fast en stad" och hon ropar direkt, Calcutta. Det är kommunikation på hög nivå. Min storasyster är den bästa av alla storasystrar och uppför sig exakt som en sådan ska. Hon bakar bröd som hon kan komma hit med rykande färska bara för att muntra upp stämningen, hon ställer alltid upp oavsett vad det är man behöver hjälp med och slår knut på sig själv ibland för att få ihop det. Hon är fantastisk, humor i stora lass och det sitter inte fast hos henne. Hon ser efter sin lillasyster och har alltid haft ett eller två vakande ögon över mig. Hon och hennes familj betyder allt för mig.

Min lillasyster och jag har inte heller alltid dragit jämt men nu kan det inte gå mer än två dagar innan jag saknar henne här. Hon är en underbar människa med mycket skinn på näsan och en stor portion humor. Hon har alltid nära till skratt min lillasyster, hon gör mig glad. Hon har i och för sig lika nära till gråt och jag blir fascinerad av att så mycket och starka känslor ryms i en person. Lillasyster har ett hjärta av guld och kommer alltid farandes om jag inte mår bra eller behöver hjälp. Hon har ett så fint handlag med både djur och människor och barnen älskar sin moster så mycket och jag med såklart.

Att jag dessutom lyckats träffa en man som orkar med denna impulsiva upp och ned människa som behöver ett halvt zoo omkring sig för att trivas som bäst med livet gör mig lycklig. Jag har ju även mina svärföräldrar och min härliga svägerska, ett härligt gäng med mycket energi och galenskaper som livar upp tillvaron men som bor en bit bort så vi träffas inte lika ofta. Allt det här och mina barn förstås är jag bara så glad för och jag älskar er alla! 

När man ligger såhär och funderar och längtar efter att göra något föds en massa roliga idéer på vad man skulle kunna hitta på bara jag blir något bättre och kan stå längre än 10 min. Har en del planer på sysselsättning som ni kommer kunna få ta del av i min blogg.

Vad har ni som skapar glädje i era liv och gör er till dem ni är? Vad gör er ledsna? Springer ni igenom vardagen för att hinna med eller kan ni stanna upp och ta en stund till att fundera och bara låta känslorna komma fram? Jag har aldrig provat tidigare men rekommenderar varmt att vara med er själva, det är kul.

Puss!