Steloperation
Röntgen efter operationen
Skruvar på plats!
På uppvaket
Övningar
Nyvaken efter operation 🙈😂
Den 2 januari 2018 var det alltså dags att steloperera denna överrörliga 41-åring. Ironiskt nog bor jag cirka två kilometer från ryggkliniken vilket fick mig att smida planer om att stjäla en rullstol och glida ner för backen utanför kliniken om
det blir allt för outhärdligt. Skulle jag få upp tillräckligt med fart räcker det nog för att ta mig ända upp till vår garageuppfart.
Det visade sig att jag kunde släppa planen på rymningsförsöket då all personal var helt fantastisk och jag blev väl omhändertagen. Jag skulle infinna mig på kliniken 6:30 på tisdagsmorgonen efter nyår och jag kan erkänna att jag var väldigt nervös och
hade funderingar på min kirurgs nyårsfirande. Det gäller ju att han är stadig på handen och inte har några eftersviter från en alltför trevlig nyårsafton med för mycket bubbel in på småtimmarna.
Väl inne på mitt rum fick jag ta en sista dusch med descutan och sköterskan satte in katetern och de obligatoriska operationskläderna åkte på. Jag fick själv gå in till operationssalen och jag kan ju säga att det kändes lite märkligt att trava in där
med min "kisspåse" i ena näven iklädd lång rock som var knäppt i ryggen och ett par jättetrosor som skulle kunna ha rymt två Malin till. "Hej, jag heter Malin och ska opereras, vem kan ta min kisspåse?" Jag fick lägga mig på en säng och de satte in
nålen i handen som de sprutade in narkosen genom. Slocknade på två röda och vaknade upp fyra timmar senare.
Det var en något förvirrad Malin som slog upp de blå på uppvaket. Oj,oj, oj så snurrigt det kändes. Det första jag gjorde var att se till att sköterskorna ringde till min man för att tala om att jag var vaken så han kunde berätta det för mina barn som
varit väldigt oroliga. Min kirurg Boyan kom in och sa att operationen gått bra vilket var skönt att höra. Vi var fler som låg i samma sal och jag blev lite frustrerad över hur mina nyopererade grannar kunde resa sig och till och med ta några
steg med hjälp av ett gåbord. Jag trodde och ville verkligen komma upp jag med. Sköterskorna hjälpte mig att sätta mig på sängkanten men jag svimmade och klarade inte alls av att ta mig upp utan blev liggande i sängen tills efter 21
på kvällen då de gett upp hoppet om att få upp mig och rullade in mig på mitt rum.
De kommande två dagarna blev oerhört jobbiga med illamående och lågt blodtryck. De satte in dropp på mig med förhoppningen att blodtrycket skulle bli bättre och illamåendet ge med sig men det gjorde det inte. Mitt järnvärde var lågt då jag förlorat mycket
blod under operationen så jag fick tillslut en blodtransfusion och först då började jag känna att livet var på väg tillbaka. Förutom smärtan började ryggen tyvärr att krampa vid minsta rörelse vilket gjorde fruktansvärt ont. Boyan sa att 20 % får
muskelkramper tyvärr och satte in ett läkemedel som ska förhindra dessa. De hjälper men jag krampar fortfarande dagligen men inte lika kraftigt. Dag tre kunde jag äntligen ta mig upp och gå några staplande steg med mitt gåbord, skönare saker har jag
definitivt gjort men nu var jag i alla fall uppe. Den 6/1 var det dags för hemgång och det skulle bli så skönt att äntligen komma hem och sova i sin egen säng.
