Fru B i vardagen

Jag funderade mycket innan operationen på hur det skulle gå med de praktiska sakerna i vardagen och förstod att jag kommer vara beroende av hjälp från nära och kära. Men att jag skulle behöva såhär mycket hjälp kunde jag aldrig föreställa mig. Det är oerhört frustrerande att ligga i sängen och iaktta livet på avstånd och inte kunna rycka in där det behövs. Det slår mig också hur mycket man faktiskt gör på en vanlig vecka. Mitt liv består av två barn som är här varannan vecka, två bonusbarn som är här tre helger av fyra, en man, två hundar, tre katter och tre kaniner. Vi bor 7 km ifrån stadskärnan där skolor och butiker ligger. Min man arbetar i Stockholm och pendlar vilket innebär att han kliver upp 4:30 på morgonen. Jag skjutsar in barnen till skolan när jag åker till jobbet.

 

Tack och lov har min mamma gått i pension och jag vet inte hur jag hade klarat detta utan henne. Mamma sover här på barnveckorna och sköter morgonbestyren med att få tjejerna till skolan. Mamma och min lillasyster sköter hundarna på dagarna och ser till att de kommer ut på promenad. Min kära man drar ett tungt lass på de helger vi har alla fyra barnen här, det är knappt jag ser röken av honom. Jag jobbar på att mentalt stålsätta mig själv att inte göra något vilket är en bedrift och oerhört svårt ska ni veta. Det är en prövning för ju piggare och bättre jag blir desto mer gör jag utan att jag tänker det och då blir jag liggandes med kramp i några dagar efteråt. Vi har ju dessutom världens gulligaste grannar som kom och frågade om de kunde hjälpa till med kaninerna och göra rent åt dem, vilket inte är min mans favoritsysselsättning, då det annars är mitt ansvarsområde.