Fru B i vardagen

Idag är det exakt 2 månader och 5 dagar sedan jag låg på operationsbordet. I september 2017 anmälde jag min "skada" till mitt försäkringsbolag då jag bestämt mig för att gå hela vägen med en steloperation. Det var lite som att nu får det bära eller brista för så här kan jag inte leva mitt liv. Jag har egentligen aldrig fått något klockrent svar på varför det blev som det blev med ryggen. Jag vet ju att fler i min släkt och min mormor haft stora problem med ryggen och det kanske är till visst del ärftligt? Hur som helst så har mitt försäkringsbolag ringt mig tre gånger sen september 2017 och frågat exakt samma saker och jag har gett dem samma uppgifter samtliga gånger. Därför blev jag lite full i skratt när den senaste personen ringde mig förra veckan på nytt.. De kanske behöver se över sina processer lite tänker jag. De ifrågasatte varför jag inte kontaktat läkare då jag haft återkommande bekymmer med min rygg. Jag har tänkt att en läkare på vårdcentralen inte kan hjälpa mig med ryggen mer än att skriva ut värktabletter jag inte vill ha utan har alltid vänt mig till min naprapat som alltid fått min rygg bättre för stunden även om den börjat krångla igen efter en tid. Naprapat och egen träning har alltid varit mitt recept mot ryggont och det var när det inte längre hjälpt som jag sökte till ryggkliniken direkt för att få hjälp. Innan jag gick dit har jag gjort allt jag kan för att inte få ont, min naprapat tipsade mig om att gå till en sjukgymnast för att få lite tips på övningar i gymmet och ett utlåtande på mitt ryggtillstånd. Jag ringde sjukgymnasten i mars 2017 och fick en tid i augusti så ni måtro att det var en populär sjukgymnast. :) När jag äntligen fick tid där så sa han samma sak som naprapaten att jag var överrörlig och att förmodligen så var disken mellan L4 och L5 utsliten. Jag fick fler bra övningar som jag tänker att jag kommer ha nytta av när jag nu kan börja om med ryggskrället. Hans rekommendation var dock att absolut inte steloperera mig då han var av åsikten att resultaten var alldeles för dåliga. Tro mig att jag har tvivlat och verkligen funderat på hur jag skulle göra. Men nu ligger jag här stelopererad och det var inte bara L4 och L5 som var slut utan även disken mellan L5 och S1. Nu har jag ett helt nytt utgångsläge och får lära mig att anpassa livet efter mitt beslut om operation oavsett vad slutresultatet blir.

 

Kortet högst upp till vänster är taget 2 mån efter op. Mycket bra sytt! 👌🏻

Idag på förmiddagen ringde telefonen och döm om min förvåning så var det just min naprapat som ringde. Han ville tala om att försäkringsbolaget kontaktat honom och ville att jag skulle känna till vad han gav dem för information. Sen fick jag många goda råd och bra tips som jag verkligen kommer ta fasta på. Jag behövde verkligen det där samtalet, det var som en pepp och jag fick tillbaka gnistan lite igen. Det har nämligen varit rätt jobbiga dagar ett tag så jag blev verkligen varm i själen av hans samtal, tack!

 

Den mentala biten är helt klart svinjobbig bitvis. Att man vill göra saker själv och biter ihop fast man inte ska. Man vill bara att allt ska fungera som vanligt. Jag vill kunna gå ut på hundpromenader, tömma diskmaskinen, tvätta mina egna kläder, bädda om sängen, städa, handla mat, laga mat, hämta barnen osv men jag klarar inte av allt detta. Det bryter ner mig och skapar frustration. Jag vill, jag vill, jag vill!!! Jag vill inte vara beroende av andra för att jag ska kunna göra saker, det är det värsta jag vet och tär på självkänslan. Vad som är värre är dessa mediciner som jag har svårt att acceptera. Jag tar dem men jag gillar det inte. Tycker det är för mycket och vill ta bort dem men när jag försöker så får jag för ont och dessutom blir jag alldeles snurrig i skallen och får typ biverkningar av att inte ta dem. Kroppen har blivit beroende av dem vilket gör mig galen för jag vill inte ha en massa skit i kroppen samtidigt som jag fattar att de gör så jag slipper känna så mycket smärta. Moment 22.. Jag får gilla läget och trappa ut skiten sen.

 

Försöker kompensera det onda med det goda..

Vi har ju två hundar här i familjen (och tre katter, tre kaniner) som jag går korta promenader med dagligen. Cesar den äldre hunden är det inga problem att gå med, han lyder fint och drar inte. Däremot har vi en liten huligan, vår valp Hera, som är 6 månader. Jag vill gärna kunna gå med henne i koppel till typ vår brevlåda och tillbaka så de senaste veckorna har jag verkligen lagt ner tid och godis på att träna detta. Det har gått över förväntan hon är duktig och svarar bra. Nu helt plötsligt är all träning som bortblåst och jag tror att hon har kängurugener i sig. Hon drar och far upp och ned i diket och skiter i både matte och godiset. Jag undrar om hon blivit besatt av en ond kängurudemon eller liknande. Det är inte roligt att gå ut på promenad och vara arg hela tiden, jösses vilken jycke. Det är tur för henne att hon är söt. Jag har inte psyke för hennes bravader just nu. Har tillkallat experthjälp så på lördag ska vi på kurs med jyckarna och det ser jag verkligen fram emot.

 

 

Älskade skithundar!