Fru B i vardagen

Jaha, nu sitter jag här igen.. Vet inte vilken gång i ordningen som jag gått in i väggen. Jag har summerat mitt liv den senaste månaden och kan glatt konstatera att jag var 28 år första gången och då hade jag inga barn utan bara mig själv men det räckte tydligen. Sen har jag brakat ihop med en sådär 5-års mellanrum. Jag är så trött, ledsen och arg på mig sjäv så ni anar inte. HUR svårt ska det vara att leva egentligen? VARFÖR klarar jag inte av det som alla andra klarar? HUR FAN GÖR MAN? 

Sitter här med en bitter smak i munnen och är mycket trött på mig själv. Nu får det vara nog MALIN!

Ser mig själv som en glad skit med mycket humor och livsglädje. Jag äter antidepressiva dagligen sedan 8 år sen och kan i alla fall konstatera att jag inte är deprimerad. Bra men vad är det då som skaver? Varför får jag inte ihop livspusslet, varför kan jag inte hushålla med min energi? Det måste vara något fel, jag känner det i hela mig. 

Barnen har kommit in i tonårsperioden vilket är som det är, känner igen mig själv i dem på gott och ont. Min dotter kom ut som transperson för drygt ett år sen och har bytt namn till Eddie. Det är en erfarenhet att få följa med på Eddies resa och jag är så stolt över honom. Det har inte varit enkelt för honom och vi har kämpat oss igenom psykiatrins snår tillsammans och det har varit många besök på BUP. Eddie har alltid varit "extra allt" sen barnsben och jag har velat göra en adhd-utredning på honom sen han var barn men BUP har nekat oss det. Nu när han är 14 år och absolut ingenting fungerar för honom och hans psykiska mående är katastrof har han själv begärt en utredning. Som att det inte räcker med känsloutbrott deluxe och svår ångest så är han född i fel kropp också. Det är jobbigt när "fel" könshormoner härjar i kroppen och man utvecklas till nånting man inte kan identifiera sig som. För att få hormonbehandling är det 1,5 års väntetid för att få komma till första besöket för att utreda hans könsdysfori. 

Som jag har vetat hela tiden fick han diagnosen  ADHD och nu väntar vi på att få medecinering och det ska tydligen ta från februari till slutet av juni! DET är en väldigt låååååååång tid för en person som mår så psykiskt dåligt att varje dag och natt är en kamp med mycket blod och tårar. Han kämpar verkligen och jag försöker finnas där så mycket jag kan men ibland måste även jag sova på natten. Eddie har börjat i skolan nu efter 8 månader hemma. Vi har haft möten med skolan och bup har även ringt rektorn men stödet från skolan är obefintligt. Vissa dagar går åt att ringa och agera jobbig morsa mellan olika myndigheter men ingen hjälper oss. Jag kan bara hoppas att Eddie orkar hålla ut till slutet av juni, att han lever då. Han är så tärd av allt detta och orkar snart inte mer och jag förstår honom. 

Mitt i allt kaos med barnen och min egen stress och oförmåga att få livet att fungera slog det mig att även jag borde kolla upp om jag har ADHD. Det är ju faktiskt ärfligt och ju mer saker jag ska hantera, som den vuxen jag aldrig känner mig som, desto svårare får jag. Gick till vårdcentralen och gjorde någon slags för bedömning, test för att se om det fanns orsak att gå vidare med en utredning. Jag fick mellan 50 och 60 poäng och över typ 34 borde man utreda. Det slog mig att det är första gången som jag tänkt på mig själv utifrån att jag kanske har en funktionsnedsättning.  

Ganska skönt att känna att det kanske inte är jag som gör fel hela tiden när jag inte får till det. Min hjärna lägger av när det blir för mycket intryck, saker som ska bearbetas och ordnas med. Det kanske faktiskt finns en förklaring till varför jag glömmer hämta barnen på dagis, packar ner smörpaketet i väskan till jobbet, packar andras varor i kassan på ica och att jag aldrig lärt mig vad mitt lagom är. Eller vad lagom är överhuvudtaget, det är alltid på eller av. Jag har bara motor, jag har ingen broms och ingen jävel som styr skutan finns det, inte konstigt att det blir galet emellanåt.  Det är just de här sakerna som man kan tycka är lite småroligt men som jag är så sjukt trött på. Jag spenderar säkert en fjärdedel av dagen med att leta efter glasögon, mobilen, nycklar, dator eller något annat. Sen har jag en orkan med tankar i mitt huvud som hela tiden kastar in blixsnabba saker som jag inte kan ignorera utan agerar på direkt utan att tänka. Jag kan inte tänka före eller innan jag gör något utan jag gör alltid före jag tänker. Ni förstår ju själva hur det blir. Jag vill också betona i detta att jag VET och förstår vad man borde göra när jag hamnar i lägen där jag blir impulsstyrd. Jag är inte korkad, det handlar inte om det. Allt bara händer och det händer snabbt! Jag kan ju tycka att jag borde ha lärt mig hantera detta efter snart 45 år på jorden men näää det har jag alltså inte. Jag har en rastlöshet som fullständigt äter mig innifrån och jag beundrar alla som står ut med mig i sin närhet. Jag fattar att det är svårt ibland, när inte ens jag orkar med mig själv. 

 

Nu har jag gjort en lång intervju på 2 timmar och fått svar av min psykolog att jag prickar in varenda kriterie i DSM-5 på ADHD. Nästa steg blir en fullständig utredning på öppenpsykiatrin och väntetiden är 2 år! Ja , det är sant, 2 fucking år! Men jag tänker att har jag levt 45 år som jag är så är ju 2 till en piss i mississippi, en fjärt i rymden helt enkelt. Jag ska göra allt mycket långsammare säger psykologen, jaha HUR gör man det. Jag måste verkligen tänka på ALLT jag gör och HUR jag gör det för att hushålla med energin. Sömnen är ett eget kapitel och nu har jag fått ett tyngdtäcke som håller mig fast i sängen. Jag spinner ju runt som en tromb i sängen, vaknar 5-6 gånger varje natt. Sen upp och jobba. Inte konstigt att kroppen säger ifrån tillslut. Jag skriver aktivitetsschema varje dag för att se vad jag lägger min energi på sen måste jag schemalägga varje aktivitet, frukost, hundpromenad, alla hushållssysslor på olika dagar för att jag inte ska göra allt på en gång. För det är så jag funkar, börjar tvätta, sen städa överallt ser att fönstrena är smutsiga då tar jag dem på en gång, sen något annat osv. Mellan allt så springer jag och letar efter mina saker.. 

Nu är jag alltså sjukskriven till juni. Tror ni att jag kan stressa ner då? Nej, det stämmer. Det kan jag inte. Inga pengar från försäkringskassan ännu, de har inte godkänt min sjukskrivning som jag gjorde den 4 mars. Handläggaren godkänner inte läkarens intyg så jag får vänta några veckor till. Det finns väl inget som är så stressande som att se räkningarna hopa sig och inkomsten uteblir. Shit vilken fest mitt liv är, ni anar inte.

Ja, ja pengar är ju bra men nu fick jag även ett besked från jobbet att man kommit med ett förslag att effektivisera bort en tjänst inom ett år. MIN tjänst! Tjoo hoo! Festen fortsätter.. Nu ska jag bara bli frisk, om jag får några pengar så jag kan vara sjuk först och sen söka jobb, igen.

Allt jag vill ha är en hyfsat stabil tillvaro någongång i livet. Ett jobb där jag får vara den bästa av mig och använda det driv jag har och att barnen får det stöd de behöver för att fungera.