Fru B i vardagen

Nu sitter jag här och har för mycket tankar och åt helvete för mycket känslor i mig som jag inte vet vad jag ska göra av. Ångestpåslag deluxe, jag har tryck över bröstet, tårarna rinner och andningen går sådär. Varför har jag det då? 

Till att börja med kom jag i säng klockan 5 men sen vaknade jag 7:30 och kroppen var på helspänn, hjärnan kokade och känslan av att sakta kvävas slog på. Det var bara gå upp. 

 

Jag hade en fantastisk lördag med min man. Han hade lagat gomiddag och jag fick ta ett glas vin och känna mig lite vuxen en stund. Jag var lycklig. Bra dag, planterat och fixat, bara njutit av livet i största allmänhet. Börjat landa i en förståelse kring min situation. Jag har varit lite stressad de senaste 8 åren, klart det sätter spår. Jag känner mig modig som tagit hjälp och valt att lyssna på vården trots att jag känner mig som en usel människa som inte arbetar. Jag känner mig fejk emellanåt, som att jag luras. Pendlar mellan de känslorna men igår var en bra dag. Om det nu var så jävla bra varför sitter jag här med ångest då undrar ni säkert.. Eller så skiter ni i det och det gör väl mig detsamma men om jag inte ska gå sönder måste jag göra av mitt inre tryck någonstans och det blir här. 

 

Räkcerviche vitt vin, chablis, en fin man. Någonstans där var vi va? 

Livet var bra, jag kunde känna mig vuxen. Vid 20 tiden kommer E hem, han ville sova här och självklart får han det. Vi sitter tillsammans och spelar musik och gissar låtar från spotify. Helt plötsligt blir E ledsen, något händer i honom. Jag går upp i hans rum efter någon minut. E gråter men är samtidigt rasande arg och frustrerad. "Jag orkar inte mer mamma, jag kan inte ha det såhär". Inget funkar, jag ger ungen 2 oxascand, han har tagit sina 50 mg propavan och melatonin men inget händer. Han blir inte lugn. Jag brukar sätta honom i bilen för att komma ifrån men nu hade jag ju druckit vin och att slänga upp ungen på pakethållaren kändes inte aktuellt. Försökte prata men det blev bara värre så han ville att jag skulle lämna rummet. Efter ca 30 min går jag upp för att kolla läget. Då är han inte lika frustrerad, mer ledsen. "Mamma, jag tror jag behöver hjälp". Jag frågar om han vill att jag ringer psykakuten och det vill han. Ringer även lillasyster som fick köra in oss.

 

Efter fyra timmar på psykakuten, diverse provtagningar och vid 03:30 får vi beskedet att det är fullt på barnpsyk i Västerås och att vi får åka hem. Vänta till måndag och ring bup. BUP är ett jävla skämt, där får vi ingen hjälp. Bara hundra olika läkare och ingen som stöttar eller hjälper oss. Det tyckte denna läkare var under all kritik då vi borde ha mer stöd från psykiatrin när det är så här. STÖD???HAHAHAHA, ORKA! De skulle skicka ett mobilt team hem till oss under dagen och om han inte mår bättre idag (som om han någonsin mår bra?) får vi söka in akut igen. Jag var tvungen att fråga om det här är normalt att ens barn ska ha det på detta vis? Jag är så knäpp i huvudet att jag inte vet längre vad som är normalt. Alla skärsår på hela hans kropp, sömnlösa nätter, ångest, glömska, brist på energi, självmordstankar, röster etc.. Det är liksom min vardag.. 

Jag vet inte vad jag ska göra! Det är läskigt, jag brukar alltid ha en lösning på det mesta men här går jag bet. Jag har ingen jävla aning. Jag har varit uppe och tittat till honom och han lever, bra så i alla fall. Vi får se hur dagen blir idag. Jag mår skit, vill bara sätta mig i ett hörn och gråta, vara svag och liten. Tycka synd om mig själv och gråta ut, på riktigt gråta ut. Det är så mycket sorg och ledsenhet i mig som vill ut. Jag har kämpat med denna unge sen dag 1. Verkligen kämpat och trott att alla föräldrar har det såhär. Jag har fattat nu att så inte är fallet. Det gör ju såklart inte att jag älskar mitt barn mindre. Det är bara mig han pratar med och törs berätta om sitt mående. Det kan ha varit en hur bra dag som helst och ändå blir kvällen/natten pannkaka. Det finns aldrig någon händelse som kan härledas till det dåliga måendet. Vi får alltid den frågan, har det hänt något särskilt under dagen? NEEEEJ! Hjälp oss bara för i helvete! 

 

Jag är trött och ledsen. Jag hinner aldrig vara ledsen eller trött eller ta hand om mig själv. Jag är så jävla ledsen, jag är ledsen för att det blivit såhär, jag är ledsen för att min pappa är död, det har gått två år nu men jag hinner aldrig sörja klart. Jag känner mig värdelös som inte orkar jobba, jag är ledsen för att mitt jobb är skit, det som förr gjorde mig glad. Jag är ledsen för att jag inte fungerar, inte hinner med, måste få hjälp av andra för att klara av vardagen. Jag är så in i helvet trött!! ..och ledsen. Vad fan gör man när man inte längre har något krut kvar. 

 

Deppigt inlägg, men just nu har rullgardinen åkt ner. Jag försöker verkligen se positivt på saker, hitta glädjen i det lilla och jag är faktiskt bra på det. Men nu är jag inte bra för allt är åt helvete! Arg är jag oxå tydligen.. Va fan!