Cold turky
Herrejävlar, vilka veckor jag har haft!
Sedan min operation den 2 januari i år har jag ätit opiater i form av morfinpreparat både kort och långtidsverkande. De korttidsverkande tog jag vid behov när jag rört mig för mycket och haft svår smärta främst på eftermiddagen eller kvällen. Det har
ju varit lite småmysigt att gå omkring och känt sig lite smålullig ibland, det ska jag absolut inte sticka under stol med. Någonstans i mig har jag dock hela tiden känt att det inte är bra och haft svårt för att ha känslan av bomull i hjärnan. Nu
var det så att jag råkade missa att ta ett par av dessa tabletter i början av mars och då fick jag den inte mest briljanta idé jag haft, nämligen att NU SLUTAR JAG! Rakt av bara, hej och hå, hur svårt kan det vara?
Det visade sig vara bra mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig..
Tänk er den värsta bakfylla ni någonsin haft, ta den gånger 10 i en vecka. Där har ni det! En riktigt fet käftsmäll stod och väntade på mig runt hörnet och lilla naiva jag fattade verkligen inte hur det skulle bli. De första dygnet var ju inte så farligt
och jag tänkte i mitt stilla sinne; blir det inte värre än såhär?
Det skulle det visst bli. Yrselattacker, darrningar, myrkrypningar i kroppen avlöste varandra. Jag såg blixtar! Pulsen åkte bergochdalbana i min stackars svaga lekamen och sen kom den. ÅNGESTEN!! Big time!! Tårarna sprutade och jag grät och mådde
dåligt av att bara vakna upp på morgonen, i flera dagar grät jag som ett barn. Läste jag något jag tyckte om grät jag, hörde jag en bra låt grät jag, sa någon (min man oftast) något till mig med en aningens spänd ton grät jag. Sa min dotter att hon
älskar mig så grät jag. Så nu mina vänner har jag nog luftat mina känslor mer än vad jag hittills gjort på mina 41 år här i världen. Som om ångesten och det kroppsliga inte vore nog bestämde sig min mage dessutom för att total-haverera. Allt jag stoppade
i munnen gick rakt igenom utan att passera gå. Att i vuxen ålder inte kunna ta en endaste klunk med vatten utan att det sipprar rakt igenom (och det finns inte en suck att försöka hålla sig utan bara tacksamt känna hur det rinner längs benen) är nog
bland det mest förnedrande jag varit med om. Nä, nu överdrev jag lite men det var verkligen inte roligt. Min kropp och mitt psyke bara stängde av, slutade fungera som det ska och jag har gått runt som en zombie i flera dagar och försökt få i mig resorb.
Kroppen var så slut och skrek efter vätska att få behålla men nej då, icke.
Kände mig som Gollum i sagan om ringen.
Så här höll det på i flera dagar och jag kan rekommendera alla som tar opiater av någon form att trappa ned i lugnt tempo. Jag har fortfarande ont i magen och är inte helt på banan med magen och då är det två veckor sedan jag slutade. Immodium är
min bästa vän. MEN, nu är det gjort! Jag har slutat med all medicinering och är drogfri!!!! Hurra och jag kan säga en sak, ALDRIG mer morfin! Vilket rävgift! Jag kan förstå att man kanske måste ta det mot smärtan men jag anser inte att det är värt
det för ryggont. Inte om man jämför med fördelarna utan det.
Nu känner jag min rygg på ett sätt jag inte gjort under medicineringen. Det är lättare att begränsa sig och vila när man får ont istället för att medicinera. Dessutom känner jag träningsvärk i ryggen efter jag gjort mina rehab-övningar vilket jag inte
gjort tidigare. Smärtan jag har nu kan jag leva med och hoppas ju givetvis att det blir bättre för varje dag som går. Är kallad tillbaka på röntgen och besök hos fysioterapeut i början på april, det ska bli spännande.
Simma lugnt och låt bli morfinet!!
