Fru B i vardagen

 

Nu har den här mamman ett hav av tankar och känslor som behöver luftas och som ni vet är skriva ett fint sätt för mig att få lite struktur på insidan. 

 

Försommaren och sommaren har varit tuff. I maj opererade jag bort de skruvar jag hade kvar i ryggen efter min steloperation. Operationen var plättlätt och jag kunde åka hem samma kväll. Sjukskrivning en månad för rehabilitering och återhämtning. Veckan innan jag skulle tillbaka till jobbet (som jag längtat efter) rök våra hanhundar ihop. Jag var ensam hemma och gick emellan för att försöka sära på dem. Det gick inte. De slogs i 40 minuter och jag försökte med alla medel att få dem att sluta. Blodet sprutade och det var ett tumult! Jag fick på ena hunden ett koppel och lyckades dra isär dem när de hade en mikropaus i bitandet. De var helt slut båda två men så jäkla envisa. Jag blev illa biten i handen på flera ställen samt i handleden. Det blev ett besök på akuten, gips, rengöring av sår osv. Efter någon vecka på återbesöket upptäckte vi att jag inte hade någon rörlighet i ett par fingrar och då remitterades jag till handkirurgen på SÖS. Där blev det operation och de rensade ur såren och handleden där tanden gått ned i benet en halv centimeter. Det blev ytterligare en sjukskrivning 4 veckor och en hästkur med antibiotika. Nu är det bra med handen, lite smärta men det kan jag leva med. Hanhundarna har vi delat på och en har flyttat till ett toppenhem. Även de läkte ihop, de har ett fantastiskt läkkött. 

 

Efter 4 veckors sjukskrivning hade jag 4 veckors semester så det blev en lång frånvaro från arbetet för mig. Det var skönt att börja jobba och komma tillbaka till vardagen i slutet av juli. Min yngsta som fick diagnosen ADD innan sommaren har provat att medicinera under sommaren med goda resultat. Det bådar gott inför skolstart och jag hoppas att hon nu får det stöd hon behöver för att klara av skolan och orka ha en fritid, inte bara sova av utmatting. Jag var så redo för jobbet och allt spännande vi håller på med där. 

 

Under sommaren har min äldsta E har mestadels hängt med kompisar och varit mycket hos sin pappa så jag har inte haft så bra koll på hans mående. Han har sagt att han mår dåligt och känner sig mer deprimerad de senaste veckorna. Det är svårt för mig att veta hur dåligt han mår eftersom det svänger dagligen i hans mående och vad jag ska göra. Vi har gått på en behandligsform på Bup som heter DBT- dialektisk beteende terapi varje fredag 2,5 timme, under två år. Det har varit bra för både mig och E, vi hittar sätt att kommunicera och sätta ord på känslor, krishantering etc. E har diagnosen ADHD, Autism och EIPS (borderline) vilket gör det svårt för honom att uttrycka vad han känner. När ångesten blir för svår ligger det nära att självskada för att minska på trycket. Det har varit bättre under en tid men nu var det dags igen. 

 

E kom till mig och sa: "mamma, jag mår skit. Jag behöver hjälp". Jag frågade vad han vill att jag ska göra, det är svårt som sagt att veta på vilken nivå han är på sitt mående. Ring BUP fick jag till svar, vilket jag gjorde. Det blev en bedömning, inspektion av såren och inläggning. Eftersom vi inte har någon avdelning för barn i vår region så fick vi åka till Västerås. Det kändes tryggt, vi har varit där förut och känner igen större delen av personalen, de är så bra!

 

Överläkaren gjorde bedömningen att E behöver tillsyn dygnet runt, upprätta rutiner kring sömn och mat samt få landa och inte bli utsatt för yttre stimuli. Vi belv kvar på avdelningen tordag-måndag. Vi har chillat, pusslat en hel del och varit på permission en dag. Då blev det Erikslund och shopping och lunchbuffé. Pappan kom och hälsade på en dag så jag fick åka hem några timmar.  Nu är vi äntligen hemma och jag fortsätter att vabba då E inte är redo för skolan än. Personalen hjälpte oss med en ny krisplan, bättre gradering hur E ska uttrycka sig så att jag fattar när det är allvar och inte. Når han 9-10 på ångestskalan och skickar ordet röd till mig så behöver han hjälp med att hantera sin ångest, då är det vården som gäller. Annars har vi andra strategier för att "stå ut". 

 

Så mycket tankar... Hur fan ska jag förhålla mig till allt detta? Hur ska jag räcka till för båda mina barn, mig själv, min man etc? Hur kan jag missa att E är i så dåligt skick? Hur får jag enegin att räcka? Jag känner mig egoistisk när jag känner mig sorgsen att jag inte räcker till för mig själv, göra sådant jag tycker om, att få bara bry mig om att ta hand om mitt eget välbefinnande och hälsa. Jag hinner inte det, jag drunknar i alla måsten. Jobb, skolmöten, bup, DBT, soc-möten, vardagen, matlagning, ta hand om hus och hem, hundarna etc. Jag älskar mina hundar vill pyssla och ha det fint i mitt hem, vill så jävla mycket. Det bidde INGENTING, jag orkar inte. När ska jag få leva? Jag vet inte, jag har skalat bort i princip allt i mitt liv för att jag har inte utrymme. Jag är arg och ledsen. Jag får inte ihop det. Man ska leva livet, inte överleva läste jag någonstans, vilket skämt!

 

Jag ska skapa en struktur och planera båda barnens vardag i deras hjälpmedelsapp. Jag kan knappt hålla reda på mig själv och vad det är för dag, välja kläder till jobbet, handla, det är för mig en mardröm. Den här jävla autismen hatar jag, vad fan är det ens? Lätt att förstå när man har jobbat med brukare som har det, särskilt på en låg utvecklingsnivå. Där ser jag tydligt och kan förstå. På mitt eget barn kan jag inte förstå. Det går inte, jag fattar inte. Läkarna försökte förklara, de tolkar och tänker annorlunda, mediciner funkar annorlunda etc. Han kan tolka en blick, en gest och dra felaktiga slutsatser från det. Han tror att jag menar något men det är inte så. Han skapar sin egen sanning på något vis. Jag sa en gång dum som jag var; "Det gör ont i mig att se dig må så dåligt". Det landar i E som att det är hans fel att jag mår dåligt, han gör att jag mår dåligt och blir helt förstörd för att jag säger så Man måste väga sina ord på en guldvåg. Det är inte lätt när man själv har ADHD och väldigt dålig impulskontroll, grodorna liksom bara väller ur munnen.. 

 

Det svåra i kråksången är att förstå när det är diagnoserna och när individen ( som inte är dum) som utnyttjar sina diagnoser för att få som hen vill. Det är lätt att ge med sig för att hen mår dåligt. Pengar, cigaretter etc. Man vill ju inte att hen ska må sämre, vad är rätt vad är fel? Sen när man är så jäkla trött undviker man gärna fighter och det är lättare att släppa på saker än att ta en diskussion. Är jag för slapp som förälder? Har jag inte koll? Kunde jag gjort annorlunda?  

 

Jag fattar såklart att E mår dåligt, att se sitt barn med den ångesten är inte roligt. Man får inte komma nära, det kastas saker, skriks ord. Man blir rädd för honom. E sa att det känns fysiskt som att någon klöser ut mina inälvor och jag känner händer på mig, det får mig att rysa. Vad gör man när man står bredvid, liten och maktlös. Nu fanns personal på plats som kunde hjälpa till och vi fick prova en ny ångestdämpande medicin som faktiskt hjälpte. Den värsta ångesten släppte efter 40 min. Nu har vi nånting att ta till när det blir som värst. Det här är inget nytt egentligen, E har alltid haft dessa utbrott och ångestattacker sedan 1 års ålder. Han somnade av utmattning efter sina utbrott och undrade vad som hänt när han vaknade minns jag. Då var hela rummet omkullkastat och det var bara börja städa. Nu är han snart 17 och konsekvenserna ser lite annorlunda ut. Oron för framtiden finns såklart där. Hur ska det bli? Varför har inte jag barn som fixar skolan, tar extrajobb på ica, är glada och går genom livet med ett leende? Ibland blir jag faktiskt avudnsjuk på hur andra kan ha det. Enkelt liksom. Barn som mår bra. Har jag förstört mina barn? Klart jag vet att många faktorer påverkar men ibland är jag inte snäll mot mig själv i mina tankar. Tänk om..

 

De säger att du är så stark som klarar allt, nej jag är inte stark. Jag har inget val och jag är bara ledsen, så ledsen.