Fru B i vardagen

Vilket gensvar jag fick på mitt förra inlägg! Jag blir rörd av den värme som finns därute i cyberrymden. Varje ord, tummeupp, hjärta, svar och meddelanden gör mig varm. 

Någon skrev att trots min öppenhet och sociala sida har jag ändå en stark integritet. Jag skulle säga att jag är svår att komma inpå livet och det har alltid varit så. Jag vet inte vad det beror på om det är en del i min problematik med en eventuell diagnos. Jag har lätt att berätta om mig själv men svårt att släppa någon in i livet. En vän till mig beskrev det som att hon fick tjata sig till att vi skulle umgås. Hon tvingade iväg mig och gav sig inte och det älskar jag henne för. När jag umgås i ett sammanhang så har jag svårt att vara en i gruppen, jag zoomar ut och vet liksom inte var jag ska göra av mig själv. Jag känner mig alltid så fel, inte som de andra. Jag fattar inte sociala koder och vet inte hur man ska vara. Det kan kanske bero på att jag har svårt att få till vardagslivet och att hålla ordning på allt i vardagen så att ha vänner, ringa, umgås etc fixar jag inte. Jag kommer mig bara inte för. Det har varit ett bekymmer många gånger för såklart vill man ju ha en vän, någon att prata med om ditt och datt och göra saker med. Så ser inte mitt liv ut och har nog aldrig gjort det och det är en sorg som jag alltid bär med mig. Det har alltid varit enklare att umgås med killar än tjejer. Det är en rakare kommunikation, inga spel och inget snack mellan raderna som jag inte begriper. De jag kan umgås med idag är min familj som vet hur jag är och funkar. Det är enkelt för mig och jag behöver inte anstränga mig. 

Jag har förstått att det kan vara besvärligt med sociala relationer när man har adhd. Det har jag läst mig till nu i vuxen ålder. Jag har särskilt svårt att stå och "kallprata" på kalas eller med folk jag inte känner och utan ett glas under västen kryper det i mig. Jag minns när barnen var små och de blev bjudna på kalas och man måste vara där som förälder. Jag fick panik varje gång och mitt ex fick ta nästan alla kalas vilket jag är mycket tacksam för. Jag lyssnade på Magnus Ugglas ljudbok och den var fantastisk, hög igenkänningsfakor kan jag säga. Han beskriver hur han antingen kommer sent till en social tillställning så han kan gå strax efter eller tidigt och smiter iväg strax efter men då ser alla att han varit där. Jag förstår honom verkligen.

Nu är jag ju inte ensam utan lever med en fantastisk man. Utan honom vet jag inte hur jag skulle klara mig. Vi har haft vår resa och han sin. Det har inte varit enkelt eller en dans på rosor men det har också svetsat oss samman och jag tror att vi idag förstår hur starka vi är tillsammans. Han är en person som jag kan slappna av med, vara den jag är och han älskar mig ändå. Han står ut med mina infall, min överskottsenergi och knäppa ideér. 

 

Det jag ville med detta inlägg var inte att skriva om hur komplicerad jag är utan att det finns så många fina människor. Mitt inlägg om min situation resulterade i att en person jag lärt känna på mitt jobb i Strängnäs kommun hörde av sig. Hen kände till en person med liknade problem som både jag och min son har. Hen förmedlade en kontakt och jag och den personen började skriva till varandra. Jag berättade det för Eddie och han lyste verkligen upp. En person med samma diagnoser och som har gjort samma resa som den Eddie väntar på. Jag kan inte annat än beundra alla hbtq-personer, icke cis, i vårt samhälle. Att våga komma ut, vara den man känner att man är. Det är ett stort steg. Gå emot normen, ta all den skit de får ta. Min 14-åring berättar skrämmande saker om hur andra bemöter honom och det hat han får ta för att han kom ut som kille och bytte namn. Det gör ont i mammahjärtat! 

Det var blandade känslor inför att hon kom ut som han. En chock först. När ens barn skickar ett sms och frågar om jag vill veta vad hon önskar sig i julklapp. Självklart svarade jag och får ett sms tillbaka där det står: " En ny frisyr, nya kläder och kärlek och respekt för att jag är trans".

Jag vet inte hur länge jag stirrade på det meddelandet, trans?? Visste hon ens vad det var? Jag själv hade ju knappt någon aning om vad det innebar. Är det en kille som klär ut sig till tjej eller vadå? Har det med sex att göra, det är ju bara ett barn. Frågorna hopade sig..

Första tanken var att det är en "fas" in i tonårslivet, det går över. Jag svarade tillbaka med ett sms att "Du får vara en elefant om du vill, du är mitt barn och jag kommer alltid älska dig oavsett."  

Samtidigt blev jag inte förvånad för hon har alltid varit pojkflicka och aldrig hittat sin stil med kläder och andra tjejprylar. Jag förstod nog inte hur dåligt hon mått av detta. Dessutom blev hon mobbad i skolan för att hon inte var som andra tjejer. I början sörjde jag faktiskt över att min lilla tjej som jag alltid känt henne var borta. Hon fanns inte. Nästa känsla var skam och skuld över att jag tvingat på den stackars pojken rosa klänningar, tofsar och fan och hans moster. Bryt ihop och gå vidare Malin. 

Alla dessa tankar, jag ringde upp och pratade med ett gaypar som jag har nära. De tyckte inte det var en big deal och det var skönt att prata med någon om detta som verkligen förstår hur det är att "komma ut". 

Jaha, vad ska jag göra som förälder till en transperson? Vad innebär detta? Vad kommer mitt barn att få gå igenom? Jag som är snabbare än vindens hastighet bokade in ett besök hos frisören så Eddie kunde få klippa av sitt långa hår. Det var MAGI som skedde inne hos frisören. Medan de långa hårtestarna föll till golvet såg jag ett leende och en person växa fram under frisörkappan. En helt ny och glad Eddie. Frisören såg det också och Eddie bara lyste, det var fantastiskt och så rätt! Ny garderob måste införskaffas och jag fick byta fokus från tjejavdelningarna till herrekiperingar. Vilken snygg kille jag fick den julen. 

Vi har pratat, stött och blött detta med trans jag och Eddie. Han har berättat för mig hur han aldrig känt sig hemma i sin kropp och att han VET att han är en kille. Jag frågar lite skämtsamt om han får välja, vill han då ha mustasch eller stora bröst och han svarar tveklöst mustasch. Hur gör man med brösten då?? Eddie förklarar för mig att det finns binders, en slags specialsydd bh som pressar in brösten så man får en platt byst. Dessa kostar en slant men vad gör man inte. In på nätet och dammsuger transsidor och upptäcker att utbudet är skralt. Hittar en utlänsk sida som jag beställer ifrån. Sen var det gymnastiken, badet, hur gör man? Baddräkt känns ju inte aktuellt. Frågar Eddie och han säger att det funkar att bada med binder, t-shirt och badshorts och så fick det bli. Gympaläraren var otroligt förstående och även hans mentor i skolan. Att komma ut i skolan tog emot lite men han ville ju byta sitt namn på skatteverket så när det bytet var klart kom han ut även i klassen. Min starka modiga kille! En sak kan jag konstatera med det och det är att barn inte är snälla. Vi vuxna behöver prata mer om olikheter och respekt för att man får vara som man är! Tack och lov att Eddie har ett fantastiskt gäng vänner omkring sig som han umgås med annars hade det varit mycket svårare. Han har det tufft ändå min sin adhd och panikångest och allt det innebär. 

Vi står nu i kö på att få ett första besök på KID-teamet som utreder könsdysfori. Det är en väntetid på 1,5 år. I sommar har vi stått i kö ett år. För att få hormonbehandling måste man ha en diagnos att man har könsdysfori. Tyvärr blev vi snuvade på 4 månader då bup missade att skicka in remissen till KID-teamet. Det var svårt ibörjan och det tog mig en veckas ringande runt för att ens få hjälp hur jag skulle gå tillväga för att komma till KID-teamet. Jag blev hänvisad och runtkastad till många olika människor och instanser. Ingen visste något. Sen hamnade vi mellan stolarna innan remissen kom iväg. Tidigare var det så att man kunde göra en egenremiss till KID-teamet men det har tagits bort. I sådana här sammanhang är fyra månader lång och dyrköpt tid med mycket psykiskt lidande. 

Så nu väntar vi, en av de saker jag är sämst på i livet. Eddie väntar på att få komma till könsdysforiutredningen och att han ska få sin adhd-medicin och jag väntar på att få göra min adhd-utredning som innenbär två års väntan.

Vi kommer bli grymma på att vänta! Sen väntar jag även på att försäkringskassan ska godkänna min sjukskrivning vilket inte alls var säkert enligt den dryga handläggare jag pratade med. "Vi får se om jag beviljar eller inte". Det lustiga är att det känns som jag luras, jag har inte skäl att vara sjukskriven. Jag är ju inte sjuk eller är jag det? Jag vill inte vara sjuk, jag vill jobba, ha ett liv och fungera som vanligt folk. Samtidigt så hinner jag ingenting och varker sover eller äter. Igår skulle jag handla middag men kom ut med en mjölk och en youghurt. När jag var på väg hem slog det mig att jag skulle ju handla middag, det glömde jag. Jag körde även fel till skolan när jag skulle skjutsa barnen på morgonen. Det är verkligen ingen hemma i hjärnkontoret. Eddie trodde han glömt skoldatorn hos sin pappa så jag åkte dit innan skolan för att leta, utan resultat. Borta! Han har förmodligen glömt den på bussen. Hem och ringa bussbolagets hittegodsavd men den fanns inte där heller. Ringa skolan och polisanmäla. Sen ringer Eddie som mår skit för att han tappat bort datorn och kan inte fokusera i skolan så jag får åka och hämta honom. Fixar lunch till Eddie och senare ringer lillasyster som vill bli hämtad för hon har glömt busskortet. Iväg hämta henne och ska då alltså handla middag men det sket sig. Det var gårdagen.

Imorse vaknade jag med ett ryck (sover inte på nätterna) 7:45 och ingen är uppe. Springer upp till ungarna och säger att de måste gå upp för skolbussen har gått. Fick skjutsa dem till skolan även idag. Sen har jag ett bup-besök med den ena kl 15 idag och den andra imorgon kl 14. 

Som ni förstår påverkas hela familjen av detta och även mitt yngsta barn har sömnsvårigheter och saknar motor. Skolan har börjat höra av sig att hon inte får saker gjorda och att hon mår dåligt. Så det är bara ta henne till bup, ska försöka få ett tyngdtäcke. Jag säger som Eddie sa när han var liten, "jag behöver vind i mina muskler så jag orkar".