Fru B i vardagen

Nu är det sådär jobbigt igen. Tårarna rinner och elakhetens röst ekar i hela huvudet. Den hårda rösten som bara kommer, den finns där även fast jag vet att jag är bättre än vad den säger. Men just nu har den tagit över hela mitt livsväsen och jag har åter förlorat matchen mot mig själv. 

 

Varför är du så jobbig Malin, varför är du så jävla värdelös, du klarar inte ens av att leva ett vanligt liv, du skapar bara oreda för alla i din närhet, dina barn skulle ha det bättre utan dig, du är inte värd ett skit. 

 

Det är så många frågor, varför måste jag ha det såhär. Varför kan jag inte bara få vara en vanlig obekymrad människa. Varför är det så svårt och jobbigt att leva. Varför måste jag kämpa som en idiot för att orka? Varför är jag så svag? 

 

Jag är snart 45 år gammal och detta har förföljt mig hela livet. Jag minns när jag var 8-9 år och mörkret föll över mig. Jag kunde knappt andas. Jag förstod inte varför jag hade ett sådant obehag i mig helt utan anledning. Jag var hos min dagmamma efter skolan och jag minns att jag gick ut själv i skogen bakom huset och bara satt på en sten och stirrade. Vad är det för fel på mig? Har alla såhär? På något sätt har jag alltid tagit mig igenom obehaget och sen har det varit full fart igen. 100% ända in i kaklet, lev tills du stupar. På något sätt har jag kommit igenom livet ända hit. Till år nummer 45. Det är en bedrift i sig. 

 

Jag letar och söker men kan inte hitta balansen eller kompassen, jag tror nog att jag kanske är född helt utan. Det svänger och far och gör så ont att jag vill dö ibland och ibland är jag den lyckligaste på jorden. Det är inte saker, materiella ting jag bryr mig om, det är inte att ha många vänner, jag vill bara ha lite lugn och ro i mig själv. Det är inte många minuter av mitt liv jag har haft det. Det kryper och skaver i mig även om jag är på bra humör, det har liksom ingen roll. Vad är det som gör att en människa måste ha såhär. Är det uppfostran? Beror det på min uppväxt? Beror det på att jag är dumihuvudet, korkad helt enkelt? I hela mitt liv har jag imiterat andra för att lista ut hur man ska göra, vad som är "rätt", när i tid man ska göra saker. För jag vet inte sånt, jag har inte den inre kompassen som hjälper mig att navigera rätt. Fartyget hoppar och far över livets hav helt utan besättning och kompass, där sitter lilla jag och försöker hänga med i svallvågor, stormar och hålla mig undan krakens slingrande armar som försöker dra ned mig i havet och dränka mig.

 

Demonerna tränger sig in i mitt huvud och äter min hjärna till frukost, de dreglar åt mig och jag ser hur min hjärnsubstans rinner längs mungiporna på dem. De skriker åt mig, förlamar mig, de äter sig in och håller mitt hjärta i ett krampaktigt grepp. Hjärtat slår i deras händer men förmår sig inte att ta sig ut till friheten. Hjärtat dunkar för allt livet håller kärt, det vill ut. Det vet att det finns hopp om att kunna andas igen men så fort det anar frisk luft håller demonerna krampaktigt i och kväver det lilla hopp som finns. Glöden försvinner, askan falnar och allt blir tyst och mörkt och de vann igen.. 

Tänk att jag trodde att jag kunde leva, att jag kunde få det bra, bli som alla andra. Bara leva och må bra, ett vanligt liv. Andra verkar ju klara det utan att behöva tampas med demoner eller jättebläckfiskar. Jag inser att jag är lurad, lurad från första dagen jag satte min fot på jorden. Jag var bara sex år gammal när jag för första gången tänkte att jag ville dö. Så ska inte ett barn behöva tänka. 

 

Jag har kämpat mot mig själv i alla år, peppat mig att tycka om mig, att jag är bra, att jag kan. Jag är bra på det eftersom jag gör det varje dag. Jag ser saker i ett posivit sken, jag älskar skönheten i det lilla, ängens vindar och bäckens vatten, fjärilen som flyger med lätta vingar mot himlen. Men det räcker inte, jag kan inte "tänka" mig ur det här. Jag kan inte fixa det, jag har ingen lösning. Jag kan inte arbeta, klara vardagen och ha vänner på samma gång. Jag måste välja en sak som jag klarar, ibland. Jag inser det och det gör mig ledsen men jag har inte kraft. Energin är slut. På något sätt, hur jag än försöker är jag alltid halv. Jag är så innerligt trött, trött på att hålla humöret uppe, trött på att alltid hitta lösningar, trött på att kämpa och kämpa och kämpa mig igenom dagar. Trött på att känna mig värdelös. Trött på att aldrig hitta mina saker, trött på att falla och falla och vada i en vardag seg som kola. Jag är bara så trött.

 

Jag har letat, jag har försökt hitta en väg till ett bättre mående så många gånger att jag tappat räkningen. Yoga, meditation, självhjälpskurser, en veckas retreat på ett ställe där man bara arbetade med sig själv genom alternativa grejer som frigörande dans, frigörande andning, vara i nuet, kundaliniyoga, skrika ut sin ångest, slå på saker, leka lekar, inte prata med någon på en hel vecka etc. Jag har gått i terapi, jag har pluggat tre år på högskolan till beteendevetare i hopp om att förstå mig själv lite mer. Jag har nog fan gjort ALLT vad jag kan för att försöka hantera mig själv och ändå sitter jag här. Lite klokare kan jag ha blivit, men det inre gnagandet, skavet på insidan och mina förfinade känslotentakler som känner av allt finns fortfarande kvar, de ger sig inte. Jag kan inte leva ett liv, jag vet inte hur man gör, jag är fruktansvärt dålig på det. Jag har kämpat och jag kommer kämpa lite till men det är svårt. Jag hör vad alla säger till mig, att jag är bra, att jag åstadkommit mycket osv. Tack men varför har jag ett stort jävla svart hål inom mig. Jag känner mig lite som ett skogsrå med ett stort ruttet hål i ryggen som döljs av ett långt vackert hår. 

 

Ok, det där var deppigt, jag inser det men det är min sanning och den dolda sidan av mig själv som ni aldrig ser. Den som jag är mästare i att dölja. Det är den sidan av mig själv som jag skäms över och hatar. Den sidan jag inte orkar med längre och vill göra slut med, säga upp. Den sidan får sparken, den är inte välkommen i mitt liv mer. Den kan fara åt helvete! 

 

Jag kommer att ta mig ur det här som vanligt. I tidigare inlägg berättade jag att jag slutat äta mina antidepresiva tabletter efter åtta års nyttjande. Jag kan nu konstatera efter tre månader utan dem att det inte var ett smart drag. Men nu har jag provat och förstår den hårda vägen att det inte går. Jag måste ha dem för att inte bli nerdragen i krakens armar och dränkt på havets botten. Tabletterna är min livboj, det blir inte bra med dem men det är heller inte helt åt helvete som det är just nu. Jag klarar av att hålla mig vid liv med hjälp av dem. De räddar mitt liv och ger mig konstgjord andning. 

 

Jag tackar ödmjukast för den insikten och jag har sedan igår påbörjat min medicinering igen. Tänk att man inte ska kunna leva utan livboj. Att fuska sig genom livet, samtidigt kände jag när jag för första gången för åtta år sen fick effekt av medicinen att "WOW, kan det kännas såhär att leva?" Jag kände också att det inte var något fel på mig som jag har trott och känt hela min uppväxt. 

 

Utan medicin är mina känslor så starka, jag har inget filter alls och allting går rakt in i min hjärna. Jag känner saker fast tusen gånger mer än med medicin. Det svänger hejvilt och jag hänger inte med. Jag kan inte hantera mig alls. När jag sprungit fyra gånger fram och tillbaka mellan grönsaksavdelningen och mejeriavdelningen på Willys utan att kunna fokusera på vad jag ska ha, trots lapp som jag inte kan läsa för att jag är så stressad, tar jag upp luren och ringer min man. Han får tala om för mig stegvis vad jag ska handla vart jag ska gå för att jag ska kunna fullfölja handlingen. Jag vill bara springa ut därifrån. Jag tar in alla andra människor i butiken, hör vad de pratar om, ser vad de gör osv. Även fast jag inte vill! Jag skiter fullständigt i dem men kan inte filtrera bort dem. Det går inte, jag har tappat filtret. Nu blev min man räddningen. 

En annan dag ska jag åka med min son till Stockoholm. Jag går upp i god tid, förbereder honom, äter frukost osv. Allt för att vi inte ska behöva stressa och för att vi ska hinna äta lunch i Stockholm innan den inbokade tiden. Vad händer? Jo, jag lyssnar på en ljudbok i bilen, har mitt fokus på ljudboken och då svänger kroppen av mot Eskilstuna. Jaha, ingen fara tänker jag åker runt hela skiten till samma påfart igen och gör samma sak EN GÅNG TILL. Det var den tidsplaneringen.. 

Det finns otaliga exempel på mina misslyckanden som man kan tycka är en kul anekdot på kafferasten. Men när det händer varje dag flera gånger så vill man bara gråta. 

 

Så, planen är att fortsätta tugga antidepressiva läkemedel och hantera mig själv i väntan på min adhd-utredning. Jag är så stolt att jag faktiskt tagit proffessionell hjälp och hade inte klarat mig igenom detta utan stöd från min psykolog som just nu sitter med min kompass och försöker navigera mig när jag inte längre har förmågan. TACK! 

 

Jag ligger i skrivande stund i sovrummet där det är mörkt och svalt. Det knackar på dörren. Kom in säger jag. Det är Eddie. Han har varit ute och plockat jordgubbar och gjort i ordning en skål med glass, jordgubbar och chokladsås till mig. Han säger:

-Du vet mamma, när jag mår sådär dåligt då brukar du alltid komma in med te och mackor eller något gott till mig. Jag tänkte att du kanske behöver det här nu. Jag vet hur du mår mamma, jag har ju samma, eller hur?" 

Ja, vi har samma, och för första gången i mitt liv känner jag att någon verkligen förstår mig.

Älskade, älskade, kloka barn. 💓