Fru B i vardagen

Hej i sommarvärmen, är det inte underbart?! Det finns nog inget som kan få mig att må så bra som sol och värme. För med de riktigt varma härliga dagarna med sol och bad gör det inget när regn och åska kommer. Man längtar lika mycket efter de dagarna med. Då kan man njuta av att vara inne och kura ned sig med en ljudbok, film eller nåt. Livet kokar i mig just nu, mer än vanligt. Jag har äntligen kommit igång med styrketräningen och även konditionsträning i form av löpning och powerwalks med stavar. Så himla skönt, jag behöver verkligen det för att behålla skallen i någorlunda bra skick. Få ur lite överskottsenergi som bara far runt i mig och skapar oreda. 

 

Nytränad och svettig!

Igår var vi och badade vid en liten sjö i skogen. Vattnet var varmt och timmarna gick utan att det märktes.  Vi såg en stor snok komma simmandes i vattnet, vilka imponerande simmare de är. 

 

Djur är ju något som ligger mig varmt om hjärtat och har alltid gjort det. Allt från minsta kryp till största däggdjur. De faschinerar mig och fångar mitt intresse på ett sätt som få saker gör. Jag har ju skaffat mig en nätt liten spindelsamling och jag bara älskar att pyssla med den. Det är rogivande. Nu är det 10 spindlar av olika arter och storlek i min samling. Det kräver foderdjur i olika storlekar. 

Jag har syrsor i diverse samt dubia-kackerlackor. Kackerlackorna är faktiskt enklare att sköta och betydligt renligare än syrsorna. Det är ett jäkla liv på syrsorna när de fått vingar och börjar spela, Mozart släng dig i väggen, säger jag. Jag har dem i tvättstugan som blivit mitt lilla hobbyrum.  Vi har ju 3 ögonfransgeckos som hjälper oss att äta upp lite syrsor när de spelar som värst. Spindlarna äter både syrsor och dubia men reagerar snabbare på syrsorna då de är lite mer livliga än de sega kackerlackorna. Dessutom gräver kackerlackorna ner sig i substratet vilket är ett minus. Ja, ni förstår ju vilka bekymmer jag har. 😝

 

Idag ska vår hund som är avelshane få dambesök, så vi har lite att stå i idag. Han är dock erfaren så det brukar gå relativt snabbt. Hundarna är slöa och orkar inte ens gå ut på promenad, de sitt-strejkar efter halva sträckan och då är det bara gå hem igen. Jag duschar dem i kallvatten så de kommer ner i temperatur mellan varven. 

 

Äntligen har jag fått besked om att jag kommer utredas för adhd i höst, skönt att få det gjort. Jag är fortfarande sjukskriven och mår bättre  och bättre. Jag håller på att lära mig lyssna på kroppen, sitta ner och äta, göra saker långsamt, hitta rutiner och det är så löjliga saker men det är såå svårt. Vissa dagar blir totalkaos, ofta när jag tror att jag ska spara tid och tar på mig för mycket. Jag flänger runt som ett skållat troll och ska tvätta, handla, hämta barn, laga mat osv. Full gas och så brister det sen, tjuter i öronen, blir yr och får inte till något alls. Jag ska identifiera dessa tillfällen, vilket jag börjat göra och bryta eller dosera lagom med aktiviteter, lätt va! Inte för mig, dessutom är jag usel på att lyssna på min bättre hälft när han ber mig att vänta in honom så vi kan hjälpas åt. Skärpning Malin! Jag har gett mig tusan på att jag ska bli bättre så att jag kan klara av både vardag och jobb men det tar ju sååååån tid. 

Var hos optikern här om dagen, igen.. Det känns som jag ränner där för jämnan. Rolig prick det där, ha sa med allvarlig ton:

-"Malin, nu börjar det stora förfallet". Jaha, vad svarar man på det? Tack?! Min syn blir allt sämre och det kommer bli värre sa han. Fick prova ut nya linser, det är så förbannat varmt med brillor på näsan den här årstiden. Förfallet ja.. 45 år snart, stelopererad, halvblind och utbränd, haha.. 

Hjärnan verkar ha stannat på 20-25 år så det synkar inte riktigt med spegelbilden, äh man är väl inte äldre än man gör sig. Jag kommer aldrig bliva stur  eller gammal mentalt. Säger som Dagny, "man får ju inte gamla till sig". Då är det kört. 

 

Nyfärgad och grann!

Barnen har slutat skolan och njuter av sommarlov. Eddie har kommit upp i över 30 dagar skadefri och vi har firat honom. Dessutom har vi varit på besök på KID-teamet i Stockholm. De utreder könsinkongruens och dysfori. Som jag förstår det kan man ha könsinkongruens, dvs. att man uppfattar sig som ett annat kön än det fysiska. Könsdysfori är lidandet man har kring detta. En del har könsinkongruens men lider inte av det. Man kan väl bara få vara som man är? Jag begriper inte dessa jäkla normer vi har i samhället. Vi ska vara på ett visst sätt för att bli accepterade, dumheter! Jag har och kommer aldrig begripa detta. Var som du vill bara du är lycklig och inte skadar någon. Jag hämtade Eddie häromkvällen. Han hade varit och badat till kl 23 så jag körde hem honom, vi bor 7 km från stadskärnan. Han sken som en sol och sa:

-  Mamma, jag har varit på stan hela dagen och INGEN har sagt något dumt eller elakt till mig idag. 

Eeeh, vad säger man, grattis vad bra. Sjuka jävla människor, SKÄMS PÅ ER! Jag blir sååå arg!

Frågade vad det är som han brukar få höra och det är alltifrån hora, bög, jävla miffo, Wierdo, de kan komma fram och putta på honom. Jag frågade om det är personer han vet vilka det är som skriker saker efter honom men det är helt random personer i alla åldrar. Är vi människor inte bättre än så? Nog för att han är utsatt i skolan men ska han inte kunna vara ute i vår lilla inskränkta stad utan att bli påhoppad? Jag blir ledsen och bestört över människors elakhet. Eddie skadar ingen, han har ett hjärta av guld och bryr sig om både folk och fä. Han längtar bort från denna stad och jag förstår honom. Att alltid vara den udda fågeln, den som är konstig, som törs stå upp för sig själv och sina värderingar, det kostar. Men vi kämpar på och jag kommer alltid backa upp i alla lägen. 

 

Ta det varsamt i solen vänner!