Fru B i vardagen

Nu är det dags för mitt tjöt igen. Först och främst vill jag förklara varför jag är som en öppen bok med vad jag och mina barn går igenom just nu. Jag förstår att många funderar, blir upprörda och kanske arga och anser att jag hänger ut framför allt Eddie. För det första har jag såklart pratat med Eddie om detta och både han och jag vill dela av oss det vi går igenom på vår resa. Dels för att det kanske kan hjälpa andra i samma situation då det faktiskt är vanligare än vi tror med psykisk ohälsa. Det kanske finns fler unga där ute som känner igen sig i det Eddie går igenom men inte vågar anförtro sig till sina vuxna i närheten. Då kan det vara skönt att läsa att det finns fler, att man inte är ensam. Det är enda anledningen, vi vill väcka debatt och våga prata öppet om det.

 

Jag förstår inte varför det ska vara ett sånt hyschpysch med det, det är 2021 och ibland undrar jag varför vi inte kommit längre. Vi skapar ju detta själva. Kliv in i verkligheten och inse att vi alla är människor och det är inte konstigare att må psykiskt dåligt ibland än att ha diarré eller blindtarmsinflammation. Det är min syn på det hela. Det är inte konstigt, det är normalt. Det kan inte finnas en enda människa som är konstant lycklig utan bekymmer som har samma känsloläge rakt igenom hela livet. DÅ skulle jag bli orolig på riktigt! 

 

Bloggandet är ett bra sätt för mig att få ur mig det som ligger och skaver och jag älskar att skriva. Kan jag reta upp någon på kuppen ser jag det som en bonus, jag kan inte bry mig mindre. Jag är så less på den korrekta mallen som jag har försökt passa in i men inser ju att man endå är som man är. 

 

När jag växte upp och mådde allt annat än bra periodvis skulle det aldrig falla mig in att prata med mina föräldrar. De skulle aldrig förstå, man pratade inte om sånt. Jag, tillskillnad från Eddie, tog till helt andra metoder för att dämpa ångest, rastlöshet och min inre motor som ALDRIG ville stanna. Jag började röka vid 11 års-ålder, söp ner mig första gången vid 13 (långberget, ni som minns..) Rökte lite brass, självskadade och hängde med människor med samma typ av bekymmer som en själv. Snacka om att föräldrar inte hade koll, det fanns inga mobiler på den tiden. Jag beundrar mitt barn som faktiskt kommer till mig och säger att nu är det illa, hjälp mig. Så smart var inte jag. Min rädsla är att mitt barn ska hama i trubbel efter som han är i en "riskgrupp" (detta populära uttryck, tack Tegnell) med sina diagnoser. Här gäller det att skapa tillitsfulla relationer tänker jag. Han vill idag ha hjälp, förstå vad som händer etc. Det är starkt, modigt och beundransvärt. Det finns samtidigt inget som gör så ont i hela själen än när man ser sitt barn må så dåligt, fullkomligt explodera inifrån och man kan inte göra ett skit! Det skapar en frustration och en känsla av att man är en av världens sämsta förälder som inte kan hjälpa eller förklara för sitt barn vad fan det är som händer. "Andas i fyrkant och räkna till 100", det är ett stort skämt när man pratar om vad han går igenom. Det finns inte på världskartan. Lika så "tänk efter före och bryt innan det händer", jag blir provocerad av de orden, det finns inte tid för eftertanke i de lägena. Det ska bara hanteras och det handlar om överlevnad, inget annat. Ta din jävla fyrkant och dra åt... !! Har jag lust att säga till bup-personalen ödmjuk som jag är. Jag har också läst psykologi, har MI-utbildning, kurser i lågaffektivt bemötande, kurs i MHFA (mental health first aid) och en diverse annat då jag arbetat med "brukare" med liknande problematik. Det är så lätt att säga till någon vad man ska göra i dessa lägen, ge råd etc. MEN du kan ALDRIG någonsin förstå eller föreställa dig hur det är eller känns när ditt barn sitter i en liknande situation. Då vill jag bara skratta åt alla utblidningar, kloka kurser och goda ord för de byder inte ett skit. Du vet inte vad du ska göra varken av ditt barn eller dig själv. I de lägena önskar jag att var en robot utan känslor eller att jag kunde spola fram tiden en timme tills utbrottet är över. Just idag är jag lite extra stolt över Eddie som kan skryta med 15 skadefria dagar! DET är en bedrift! Han säger till, ber om hjälp, sover på soffan istället för på sitt rum då han inte vill vara ensam. Han gör vad han kan, han kämpar varje dag och jag kommer ALDRIG att svika, ALDRIG!!

 

För mig handlar bloggandet varken om likes eller bekräftelse. Det är ett sätt att hantera min vardag, frustration och inre stress. Få ner min hamsterpuls lite, samla mig, tänka efter. Faktiskt kunna sätta ord på vad som pågår i mitt huvud, vilket inte är lite.. Genom att jag tagit detta steg har jag också fått så mycket kärlek tillbaka. Jag blir förundrad av alla fina människor som finns. Ni som hör av er, vill hjälpa, ni som delar med er av era livsberättelser och kamper för er överlevnad. Ni öppnar er och berättar och det är så läkande. Jag får en bredare förståelse för vad människor går igenom och kan ta del av tips hur ni hanterat situationer eller hur ni skulle ha velat bli bemötta i en extremt jobbig situation. Jag är så tacksam! Jag får det bekräftat dagligen att vi absolut inte är ensamma i den här situationen.

Jag läser alla era kommentarer för Eddie som blir glad för allt stöd och får hopp om att det finns fler alldeles "vanliga" människor med liknande historer. Ju mer vi pratar om det och delar med oss desto mindre blir känslan av att vara udda och konstig. Det finns många fler, vi är inte ensama. Vi behöver heller inte bära allt själva, det mina vänner är mänsklighet och kärlek. Alla ord jag får, kramar (coronasäkra), blommor, jag har inga ord. Tack från hela mitt hjärta, det får mig att orka fortsätta kämpa. 

 

 En gemensam hobby som jag och barnen delar är djur. Vi älskar djur. Det är något befriande och avkopplande med djur. Förutom hundarna och katterna har vårat zoo vuxit lite. Vi delar nu tak med 2 majsormar, 3 ögonfransgeckos (4 ägg) och 7 spindlar. Spindlarna är mest mina, tycker jag. Det är så rogivande att hålla på med. Sen är de vackra, balsam för ögat. Roliga att mata. Jag har syrsor i diverse olika storlekar och kackerlackor och larver i tvättstugan, de ska ju också matas med bra foder för att bli bra föda. Några av spindlarna är slings=bebisar så det ska bli roligt att följa deras uppväxt. Fick tag på en färggrann rackare (Caribena versicolor) från polen som anlände förra veckan. Skönt att få tänka på något annat emellanåt och verkligen nörda in mig. 

Här är min senaste bebis, från västkusten. 💕