Höstlov VAB och lovskola
Det var ett bra tag sen jag hittade ro och en stund över för att skriva. Nu kliar det i fingrarna och det är dags. Vi har kämpat på här hema mina barn och jag.
E har börjat på gymnasiet vilket är mycket positivt för honom. Skolan förstår vad han går igenom och är bra på att anpassa schemat och kurserna erfter hans mående. Vi går på Dialektisk beteendeterapi-DBT tre timmar varje vecka på BUP vilket också ger resultat. Där lär vi oss hur vi hanterar svåra starka känslor, hur vi står ut i kris, hittar lösningar som fungerar som inte är destruktiva. Vi lär oss att acceptera och att förstå att det finns flera olika perspektiv på saker. Det finns inte EN sanning utan kan finnas fler. Vi tränar oss i att vara mindful och i nuet. Sätta ord på vad vi känner och att validera varandra.
E har även gjort en autismutredning som visar att han har autism vilket krånglar till det för honom då det framförallt är svårt med kommunikationen och det blir lätt missförstånd. Även fast jag har arbetat med autism och gått kurser har jag varit helt blind för det när det gäller E. Det är så konstigt, nu när vi har facit ser jag allt supertydligt. På något märkligt vis har jag alltid sett E som E och att det är så han är. Nu har jag fått etiketter på mitt barn ADHD, autism och EIPS (borderline), det är fortfarande samma barn, samma problematik men jag hoppas att det kan hjälpa både honom själv och personer i hans närhet att navigera i framtiden. Visst finns det en oro för hur det ska bli sen. Nu finns ju jag där och backar upp till 110%, säkert för mycket. Det är otroligt svårt med gränsdragningar det tycker både jag och E. Han är ju tonåring och fixar massor själv men ändå behövs viss stöttning för att vardagen ska fungera.
Förra veckan var inte en bra vecka för E och BUP gjorde en bedömning om inläggning. E har blivit mycket bättre på att hantera sina "dippar" men när de blir så starka att och han förlorar fotfästet behöver han hjälp. Vi fick åka in akut till psykiatricentrum i Västerås. Där fick vi träffa bra läkare och sköterskor. Vi blev kvar i 3 nätter och E fick landa lite. Han blev undersökt, drogtestad (vilket visade att han INTE tar droger som det går rykten om) och fick hjälp med att skapa en handlingsplan för vad han vill ha stöd med och hur vi ska agera runt honom vid olika stadier av ångest. Läkarna ville att jag skulle vara hemma och ha uppsikt över E och finnas tillhands denna vecka då det är lov. Så nu vabbar jag alltså.
Min andra juvel T går i lovskola då hen ligger efter i vissa ämnen i skolan. Tyvärr verkar det som att det även finns viss neuropsykiatrisk problematik för T med. Nu väntar vi på svar från en ADHD-utredning även för T. Misstänker snarare ADD då det inte är fråga om någon hyperaktivitet utan snarare tvärt om.
Jag är mest trött och känner mig som en skugga i periferin. Jag vill inte gnälla, jag vill vara stark för mina barn men just nu saknar jag mig själv. Hur kan man sakna sig själv undrar ni kanske? Jag saknar tid för reflektion, mina intressen (vilka de nu är?) umgås med någon, ha tid över och inte vara påkopplad hela tiden. Jag är spänd som en fiolsträng och vaknar på natten att jag pressar ihop käkarna och spänner mig i hela kroppen. Jag ligger verkligen på laddning och är hela tiden beredd på något. Nu ska jag kombinera föräldraskapet med 10 000 möten med psykologer, BUP, skola, medicinuppföljningar, DBT, med att arbeta heltid. Det är inte en enkel ekvation och då är jag dålig på att hålla fokus. Jag är så glad att jag hittat ett knep som fungerar för mig. Jag kanske har skivit det innan men jag lyssnar på ljudbok typ 24/7. Ska jag tvätta, diska, laga mat, städa etc så sätter jag på en ljudbok. Annars funkar jag inte. Jag kan inte fokusera på det jag ska göra för då gör jag alla saker på samma gång fast inget blir egentligen gjort. Eller så fastnar jag helt och springer omkring och flyttar på saker och undar vad det var jag skulle göra. Med ljudbok i öronen så VIPS som ett trollslag så kan jag göra EN sak i taget, det är helt fantastiskt. En befriande känsla.
