ADHD och ryggen
Nu ligger jag här igen. Ryggopererad, morfinsusig och rastlös. Dålig kombo, till skillnad från förra gången jag opererade ryggen, för fem år sedan, har jag papper på att jag är helt värdelös på att ta det lugnt. Det var ingen överraskning direkt men nu vet jag for sure att jag har ADHD.
Jag gick till vårdcentralen för att få hjälp med att strukturera upp mitt liv och mina tankar för 3-4 år sen. Mitt grundproblem är att jag gör allt så fort och kör fullständigt slut på mig, utan att jag tänker på det. Sen kraschar jag. Om och om och om igen. Jag vet att jag gör så men även fast jag vet och har känslan av att ha en jet-motor på insidan kan jag inte göra saker sakta. Allt ska göras helst samtidigt. Jag anser mig inte vara något geni men så dum är jag inte att jag borde förstå att det inte är hållbart i längden att leva som jag gör. MEN det går inte. Jag har gjort allt, yoga, meditation, tränat, varit på konstiga kurser i personlig utveckling. Listan kan göras lång och jag har aldrig lyckas hitta min grej. Träning är bra men när jag hittar något att ta mig för har jag ingen "lagomknapp". Den är trasig, eller så har jag aldrig haft någon. Jag kör även där tills jag stupar eller skadar mig.
Lite så med det mesta jag gör. Jag gillar tillexempel orkideér, varför ha 1 när man kan ha 30? Djur är ett annat intresse, varför nöja sig med en katt och en hund när man kan ha 4 hundar, 3 katter, 3 ormar, 8 fågelspindlar, 3 geckoödlor etc.. Jag blir så trött..
Att jag har ADHD började jag fundera på redan när jag var i 30-års åldern men hade inte tid att ta tag i det då. Jag pluggade på högskola och hade bebis så det var full rulle. Konstig och annorlunda har jag alltid känt mig. Allt detta skapar något slags självtvivel och jag började medicinera mot depression för ca 10 år sen. Det var en häftig upplevelse, jag förstod då att det inte var något fel på mig. Det kom som en blixt från klar himmel när medicinen började verka. Att man kunde känna sig "normal" och kanske tycka om sig själv lite, ny underbar känsla.
På vårdcentralen kunde vi konstatera att jag lätt gick upp i stress, var utmattad och att det var mycket rörigt runt mig. Jag höll även på att hjälpa mina barn med diverse utredningar och självskadebeteenden vilket gjorde att det var svårt att bena ut vad som var vad. Psykologen på vårdcentralen och jag gjorde intervjuer och gick igenom en massa frågeställningar som alla pekade på att jag skulle kunna ha ADHD. Du behöver bli vidare utredd sa psykologen och remiterade mig till psykiatrin. När jag kom till psykiatrin fick jag träffa en läkare och min mamma som jag hade med mig fick träffa två psykologer. Svaret då, alltså för två år sen, blev att det inte ställdes någon diagnos. Man menade att mina problem skulle bero på andra saker i min uppväxt. Detta kändes väldigt främmande för mig att få höra och jag blev oerhört ledsen. De sa till mig "du har alla symptom på ADHD och det kan man ha så lev som om du har ADHD. Det finns stöd på olika hemsidor på internet där du kan titta. Du är välkommen att höra av dig igen om du vill men idag blir det ingen diagnos".
Nähä, tänkte jag. Tillbaka på ruta 1, vad fan ska jag göra nu? Jag har ju fortfarande mina problem men eftersom jag inte har ADHD så borde jag själv kunna lära mig att dra ned på tempot och göra en sak i taget så att jag håller. Det måste ju gå om jag bara skärper mig och anstränger mig mer. Sagt och gjort jag levde på som vanligt och försökte göra saker rätt men det funkar inte. Till saken hör att jag har fått mycket mer adhd-promblem med åldern. Jag känner mig precis som när jag var tonåring i rastlöshet, sömnproblem och min inre motor går verkligen på högvarv. Nu har på detta också haft ont i ryggen av skruvarna så jag har inte kunnat röra på mig så mycket som jag vill vilket förvärrat allt. Under dessa två år har jag kämpat på med mina barn och när även den yngsta fått en ADD-diagnos fick jag nog. Det är en hög ärflighet och min uppväxt och de problem som psykiatrin anser jag har utifrån den ska väl ändå inte smitta av sig på mina barn? Jag blir så trött. Ungarna säger till mig "mamma, du har ju ADHD till 100%. DU är ju värre än oss". :-)
Nu får jag nog, jag tar av barnens adhd-medicin för att se om det händer något. Vad som helst, jag orkar inte mer. Det var det sjukaste jag upplevt och jag vet inte om jag tror på vad som hände än i dag. Jag blev lugn, sansad, kunde göra en sak i taget. Jag blev så glad att jag ringde upp min storasyster och hon hörde på mig att jag var annorlunda. När man är så här som jag är så ingår det även lite sociala problem. Att ha sociala kontakter vill jag såklart och många ser mig nog som en social person men på det privata planet så orkar jag inte. Det är inte att jag inte vill men det finns ett motstånd och vill man träffa mig får man typ bestämma en tid och plats för att det ska bli av att ses. Jag störs mycket av detta efter som det gör mig ganska ensam men jag har blivit tvungen att skala bort dessa bitar för att hålla.
Efter att ha snott medicin av barnen och den fungerade tänkte jag att nu borde jag väl ända ha ADHD? Tänk om man kunde få hjälp, ta medicin och faktiskt kunna orka leva. Det vore ju fantastiskt. Skrev ett långt mejl till min psykolog för jag vet inte hur jag ska gå tillväga eftersom de nekat mig på psykiatrin första gången. Ska jag behöva betala min utredning själv? Psykologen som är 100% säker på att jag har en diagnos skriver en ny remiss till psykiatrin och jag ringer upp och säger att jag vill ha en second oppinion.
Äntligen tar det skruv och jag får inom några månader hjälp att göra en ny, fullständig utredning med alla tester och hela konkarongen. Denna gång tar jag med mig min syster Anna som kan styrka hur jag var som barn. Två dagar innan min ryggoperation får jag beskedet.
"Ja, Malin, du har ADHD. Det var en lätt diagnos att ställa och jag måste få be om ursäkt å psykiatrins vägnar att du fått vänta två år på att få rätt diagnos". Tack för det! Känner mig otroligt lättad att få en förklaring på varför jag går och känner mig som jag gör. Nu kan jag få rätt hjälp, äntligen. Tydligen var de inte överens första gången och det var därför jag inte fick någon diagnos.
Nu kan det ju bara bli bättre tänker jag.
Gällande min ryggoperation så är jag så positiv. Redan efter operationen när jag var uppe och gick så trots smärtan av operationen och såret känns det bättre. Jag känner inte av de stora skruvarna så jag är 100 % säker på att det kommer bli helt bra. Då äntligen kan jag kanske börja springa igen.
